You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.

Hur nördig kan man bli? Jag fortsätter att sätta nya rekord. Det är helt…. lol. Just nu håller jag på att kolla igenom hela Star Trek – Voyager serien. Den är mysig. När den gick på SVT så var jag ungefär sju år, och tittade inte särkilt mycket på den. Men eftersom den sändes så länge så hann jag titta väldigt mycket på de sista säsongerna. Med andra ord vet jag vem som gifter sig med vem, något som gör att andra skulle tycka att det var mycket tråkigt att titta på. Jag tycker att gör det interessant att se hur man hintar om hur det ska sluta. Mycket nöje.

Andra nördpoäng…. heh. Har börjat spela igenom Metroid Prime, eftersom nästa spel snart släpps. Längtar fruktansvärt mycket. När min dator sätts igång eller stängs av spelas det upp en melodi från Legend of Zelda – Ocarina of Time. Något som jag nördar väldigt mycket. Jag nördar även Linux väldigt mycket. När jag går in i SF-bokhandeln i gamla stan så vill jag köpa minst en av alla. Minst en. Läser japanska på gymnasiet för att jag ska kunna läsa manga på originalspråk.

~nördar vidare med mitt liv~

Ibland så mår man bara bra. Adrenalinet sköljer över bort alla som helst beskymmer. Det är en helt fantastisk känsla, men tyvärr så har jag inte upplevt den på ett bra tag. Nördig som jag är så kan jag få den typen av kickar av saker som att faktiskt förstå någon teori eller lärt mig något nytt. Ett exempel är när jag började förstå algebra. När det väll hade inträffat så satt jag nästan tolv timmar i streck och bara räknade.

Herre gud vilken nörd jag är.

Idag fick jag en fantastisk kick från att ha sjungit i kör. Alla beskymmer (det är ett par stycken) bara försvann. Hela kroppen fylldes av en känsla av välbefinnande och euforia. Som att vara kär, men utan att beskymmra sig om att få sitt hjärta krossat.

Synd att det inte inträffar oftare.

Ibland kan det verkligen vara smärtsamt svårt att komma på vad man ska skriva om.

En ursäkt är bland de svåraste saker man kan försöka formulera. Jag har aldrig lyckats helt och hållet. De gånger jag faktiskt försökt att be ordentligt om ursäkt så har hela budskapet aldrig gått fram helt och hållet. Allt för ofta har jag fegat ur och inte sagt något alls. Man borde träna på ursäkter, och inte ursäkter för att man råkar knuffa till dem på bussen, utan människor man faktiskt har sårat. Det suger jag på. Massvis.

I jämförelse med en ursäkt så är det uppdrag jag nu ska gå igenom förhållandevis enkel. Att jämföra ”Robinson Crusoe” och ”Den unge Werthers lidanden” ur ett epokmässigt perspektiv är måttligt underhållande, men det kunde varit värre. Robinson Crusoe anses av många vara en klassiker, men den är fruktansvärt ointressant. Dessutom är alla i boken utom hjälten mesar. Ett trevligt exempel på det är att de cirka tio sjömän som styrt och ställt på skeppet som de for omkring med, bara dog. Till och med katterna på skeppet hade överlevt! Bläckhorn, sjökort, bönböcker och liknande hade klarat sig utan problem. Så jag har kommit på en ny teori: Robinson mördade alla på skeppet. För att det skulle bli mindre konkurrans om de få resurser som de hade. (En VÄLDIGT seriös teori. lol.)

Den Unge Werthers Lidanden är en emo-bok. En bok av emo’s, för emo’s, och om man inte är emo innan man läser den så kommer du att vara det när du läst ut den. Enligt min kära far (som aldrig låter sanningen stå ivägen för en bra historia, som han själv uttrycker det) så utlöste boken ifråga en självmords epidemi i Tyskland när den hade släppts ut på marknaden. Inte helt stablit. Själva historien är rörande, och jag kan förstå att ungdomar tyckte mycket om den med tanke på att det inte hade funnits någon litteratur för dem. Om den hade varit skriven med ett modernare språk så skulle jag utan tvekan läsa den pärm till pärm, men så är inte fallet. Phail.

Ibland är det så enkelt att skriva att tanken springer iväg, och själva orden knappt hinner med. Saker som formuleringar, korrekt grammatik, gott ordföråd kan då hamna ganska långt ner på listan om man faktiskt har en ide på gång. Det sorgliga är att man så gott som aldrig får skriva berättelser eller dikter på gymnasiet. Vi fick skriva lite dikter i samband med att vi studerade poesi i Svenska A, men det räknas sällan som ofta. Särkilt med tanke på att man under högstadiet fick skriva kanske tre texten som hade något med ens egna ideér att göra. Nu på senaste handlar det bara om analytiska texter och uppsatser. Skittråkigt.

Jag har blivit bättre på att skriva. Förut så skrev jag mest på engelska, men sen började jag att tappa svenskan, och nu har jag börjat tappa engelskan också. Allt går käpprätt åt helvete. Så är det. Framförallt har jag blivit bättre på att skriva i blogg. Det är trevligt att bara dumpa sina tankar någonstans. En annan sak som jag gör närmast dagligen är att skriva in små anteckningar (som ofta blir ganska långa) i mobilen på väg hem från skolan. Man har inget annat att göra i alla fall, så varför inte?

Nej, nu ska jag ge texterna en omgång som de sent kommer att glömma. Både överanalytiske Robinson och den lilla emo!Werther. Seriosly, get on with your life? desu?

Mina ögon har åsikter om saker och ting. Mestadels så beter de sig som en annan fundamentalist genom att börja svida när jag är så trött att jag inte kan sova, och därför går och sätter mig framför datorn. Så fungerar jag (snarare: hur jag gör för att inte fungera). Det svider som i *guuurgel* och det ser ganska blodsprängt ut. Jag tror att de försöker säga mig något.
orly? yarly.

Samma sak är det med mitt tangentbord. Mellanslagstangenten fastnar ibland. Kan bero på att det finns ungefär ett halv kilo med partiklar som antagligen landar under kategorin ”övrigt” om man skulle försöka kartlägga alla livsformer som lever i mitt rum.  Jag lever i harmoni med de varelser som bor här med mig. Min dator, spindlarna (som jag har ungefär lika många av som nervceller. In other words: ganska många) dammråttorna, kläderna som ligger som orörliga zombies på golvet och så till sist ”övrigt”. Vi pratar inte mer om övrigt. De kan bli upprörda och äta upp våra inälvor medans vi sover. And we don’t want that to happen, now do we?

Thought so.

desu.

Vi läser Candide i skolan. Det är en bok om en person som anser att vi lever i den bästa av alla världar, eller snarare gör den  parodi på alla människor som tycker det.

Efter att ha pluggat sönder mig med derivata, e och ln så låg jag på soffan och funderade, och enligt mig så har Candide rätt. Vi lever i den bästa av världar. Fast, hur många världar känner du till?

Personligen känner jag bara till en värld, ett universum, ett varande (a state of being) eller vad man nu vill kalla det. Det innebär att det måste vara den bästa. Å andra sidan innebär det att det även är den sämsta av världar. Samt konstigaste, normalaste, randigaste, den mest musikala, tråkigaste och den värld med flest fall av nageltrång.  Det går inte att bortse ifrån. Punkt.

Nu ska jag sova och uppfinna nya radikala sätt att tänka. Kanske är det dags att någon tänkte på gossedjurens rättigheter. Desu.

*fan, nu blev det en kategori till! DX*