Ibland kan det verkligen vara smärtsamt svårt att komma på vad man ska skriva om.

En ursäkt är bland de svåraste saker man kan försöka formulera. Jag har aldrig lyckats helt och hållet. De gånger jag faktiskt försökt att be ordentligt om ursäkt så har hela budskapet aldrig gått fram helt och hållet. Allt för ofta har jag fegat ur och inte sagt något alls. Man borde träna på ursäkter, och inte ursäkter för att man råkar knuffa till dem på bussen, utan människor man faktiskt har sårat. Det suger jag på. Massvis.

I jämförelse med en ursäkt så är det uppdrag jag nu ska gå igenom förhållandevis enkel. Att jämföra ”Robinson Crusoe” och ”Den unge Werthers lidanden” ur ett epokmässigt perspektiv är måttligt underhållande, men det kunde varit värre. Robinson Crusoe anses av många vara en klassiker, men den är fruktansvärt ointressant. Dessutom är alla i boken utom hjälten mesar. Ett trevligt exempel på det är att de cirka tio sjömän som styrt och ställt på skeppet som de for omkring med, bara dog. Till och med katterna på skeppet hade överlevt! Bläckhorn, sjökort, bönböcker och liknande hade klarat sig utan problem. Så jag har kommit på en ny teori: Robinson mördade alla på skeppet. För att det skulle bli mindre konkurrans om de få resurser som de hade. (En VÄLDIGT seriös teori. lol.)

Den Unge Werthers Lidanden är en emo-bok. En bok av emo’s, för emo’s, och om man inte är emo innan man läser den så kommer du att vara det när du läst ut den. Enligt min kära far (som aldrig låter sanningen stå ivägen för en bra historia, som han själv uttrycker det) så utlöste boken ifråga en självmords epidemi i Tyskland när den hade släppts ut på marknaden. Inte helt stablit. Själva historien är rörande, och jag kan förstå att ungdomar tyckte mycket om den med tanke på att det inte hade funnits någon litteratur för dem. Om den hade varit skriven med ett modernare språk så skulle jag utan tvekan läsa den pärm till pärm, men så är inte fallet. Phail.

Ibland är det så enkelt att skriva att tanken springer iväg, och själva orden knappt hinner med. Saker som formuleringar, korrekt grammatik, gott ordföråd kan då hamna ganska långt ner på listan om man faktiskt har en ide på gång. Det sorgliga är att man så gott som aldrig får skriva berättelser eller dikter på gymnasiet. Vi fick skriva lite dikter i samband med att vi studerade poesi i Svenska A, men det räknas sällan som ofta. Särkilt med tanke på att man under högstadiet fick skriva kanske tre texten som hade något med ens egna ideér att göra. Nu på senaste handlar det bara om analytiska texter och uppsatser. Skittråkigt.

Jag har blivit bättre på att skriva. Förut så skrev jag mest på engelska, men sen började jag att tappa svenskan, och nu har jag börjat tappa engelskan också. Allt går käpprätt åt helvete. Så är det. Framförallt har jag blivit bättre på att skriva i blogg. Det är trevligt att bara dumpa sina tankar någonstans. En annan sak som jag gör närmast dagligen är att skriva in små anteckningar (som ofta blir ganska långa) i mobilen på väg hem från skolan. Man har inget annat att göra i alla fall, så varför inte?

Nej, nu ska jag ge texterna en omgång som de sent kommer att glömma. Både överanalytiske Robinson och den lilla emo!Werther. Seriosly, get on with your life? desu?

Annonser