You are currently browsing the category archive for the ‘TV-Spel’ category.

iSandwich

Den huvudsakliga anledningen till att jag och syster köpte en PS3 var det spännande och numera kultförklarade spelet Portal. Vägran att köpa en xbox (observera små bokstavar) har med dålig kvalitet och microsoft att göra. Det kommer inte att ske. No no no..

Men vad gör man då nu när Valve inte vill porta till PS3 längre? Jag har prövat Steam på virtuell maskin, men det går segt. Älskar det systemet, men en hel windowsdator eller ens dual-boot kommer kräva mycket mer motgångar än så här. Men vad är det här?

Steam kommer till Mac. Gurgelburk. Det första spelet som släpps till både windows, xbox och Mac är just Portal 2.

Nu handlar det inte om vilka skäl jag har till att köpa en MacBook, utan hur länge jag kan låta bli. :D

(facit: så länge jag inte har arbete )

Annonser

Hahaaa~
Nu har jag inte skrivit på en mindre evighet, och vad kan det bero på? Det har absolut ingenting med att jag började spela Persona 4, och sedan Persona 3 FES strax efteråt. Absolut inte. (Jag är inte ens klar med P3. Långt spel är lååååångt)

Förutom det så har jag gått ut gymnasiet, alltså gått från att vara student till att vara arbetslös. Har några små-jobb på g, så det gör inte så mycket egentligen, och jag vet inte om jag skulle vilja arbeta just nu. Nog om det nu. NÖRDIGHETER!

Ett litet spel ramlade ner i brevlådan i fredags. Katamari Forever. Har tyvärr inte spelat något av de äldre spelen, och ekonomin tillåter mig inte att leta upp dem begagnat heller, men å andra sidan är det litet som förändras. Man har sin katamari (som nästan betyder boll på japanska) och så rullar man omkring och försöker att bli så stor som möjligt. Dessutom ska man oftast försöka få så mycket som möjligt av en viss typ av saker, som t.ex. godis, leksaker, djur… tänker inte gå in så djupt på storyn, eftersom den är ganska fånig. Det är ett oerhört gulligt spel med underbar j-pop som bakgrundsmusik. Däremot så ser grafiken lite daterad ut, och spelet kostade endast 400 riksdaler, så det kan jag leva med, och även om grafiken inte är så polerad så är den fantastisk gullig. Om man har en PS3’a, ladda ner demon och försök att motstå.

Dessutom har jag införskaffat ett två stycken DS-spel: Professor Layton and the Curious Village och Animal Crossing: Wild World.

Prof. Layton går rätt och slätt ut på att lösa massor med gåtor, pussel för att driva fram historien. Mycket mysigt spel, med gullig grafik och musik. Dessutom har de i den engelska dubben försökt låta så brittiska som möjligt. Oerhört charmigt.

Animal Crossing Wild World är ett spel som jag har sneglat på under en lång tid. Om man ännu inte är bekant med konceptet, så har man antagligen levt under ett större betongblock under de senaste åren, men hur som hur. Det är inte riktigt som Sims, även om det finns vissa likheter. Dels så styr man karaktären som bor i ens hus direkt. Eller, snarare, du ÄR karaktären som bor i ditt hus. Om jag skulle välja ett annat namn till det här spelet skulle det vara ”My First Mortgage”. Direkt efter at man landar i sin by får man veta att man måste betala tillbaka ett lån för huset som Tom Nook har byggt åt en. Man kan skaffa pengar genom att fånga insekter eller fiskar och sälja. Det har mer eller mindre tagit över mitt liv, men det är ett riktigt roligt spel.

Over and OUT!!

Jag har spelat Persona 4 ett tag nu… Och jag vet inte vad jag ska säga för att göra det rättvisa.

(intro ovan^)

Mitt favoritspel har alltid varit Majoras Mask. Ja, ett zeldaspel. Jag har alltid haft svårt för final fantasy och RPG’er i allmänhet (förutom earthbound, men det var ett tag sedan). Huvudsakligen på grund av att jag tycker att systemet är über-fånigt. Att turas om att slå på varandra istället för att använda sig av realtid har alltid stört mig. Det låter bara korkat och förlegat. Men, som sagt, nu har jag spelat Persona 4 i snart 50 timmar. Hur gick det till egentligen?

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hörde talas om spelet. men helt plötsligt var jag på jakt på alla recensioner av det internet kunde förse mig med, och vad kan jag säga, närmast alla var positiva. Så jag beställde spelet. Varför inte? Det kostade hälften så mycket som ett vanligt spel. eftersom det är till PS2, men det stör mig lagom mycket. Som sagt, mitt favoritspel är fortfarande Majoras Mask (ja, fortfarande).

Persona 4 är annorlunda. Mycket annorlunda. Redan när man öppnar lådan så märker man det. Förutom spelet i sig, så får man med Soundtracket på en separat CD – något som lååångt fler spel borde göra. Gillar hela grejen med att spara på pengar genom att göra det till PS2, och istället satsa på många timmars speltid. Det är ju faktiskt det som spelar roll.

Spelet handlar om en grabb som flyttar till en småstad i Japan för att bo hos sin morbror (tror jag… uncle uncle) eftersom hans päron ska arbeta utomlands i ett år. Ett par till synes olösbara mord dyker upp, och ett rykte: Om man stirrar in i en avstängd TV på en regnig natt klockan 12, så kommer man att se sin själsfrände. Vill inte säga mer. Den absurda historien talar för sig själv.

Karaktärerna är dessutom fruktansvärt välskrivna. Alla har hemligheter och problem som de endast kan avslöja till de som står dem nära (och det gäller för DIG att komma dem nära). De kan vid första ögonkastet se ut som manga-stereotyper, men när man alltefter man lär känna dem så visar det sig endast vara toppen av isberget. For WIN.

Kudos till översättaren  som inte förenklar suffixen, eller översätter dem till något helt annat. Attt Yukiko-chan översätts till Yukiko-chan, och om någon kallar henne Yuki helt på random anses vara creepy~ Däremot rekommenderar jag å de varmaste att stänga av rösterna. Man kan stänga av det mesta, men det som är med i tecknade cut-scenes är oundvikliga. I och för sig så kan man hoppa förbi det mesta, även om man riskerar att tappa lite story då.

Har fortfarande inte slagit hela spelet, men seriöst. Muuums. Man får så fantastiskt mycket innehåll för pengarna, så man går nästan med vinst om man köper spelet. Det enda negativa jag har att säga om spelet är att från man trycker på start så går det mycket lång tid innan man faktiskt får göra någonting på egen hand. Det går några dagar (i spelet) innan man faktiskt får frihet att göra vad man vill. Men det är verkligen det enda jag kan klaga över. Det hjälper lite om man kan lite mer japansk kultur än Naruto innan man spelar det. men det mesta förklarar sig självt.

Rekommenderar spelet vaaarmt, även till dem som inte gilar rpg’ar (I don’t).
(EDIT: Spelade ut spelet för ett tag sedan. Om du har börjat spela och sedan kommit av dig. GE INTE UPP!! Slutet är sååå värt det!)

Tjo, nu har jag inte skrivigt något på ett bra tag, så det är väll i dags att göra det. Det har hänt en del saker på nördfronten. Till slut så fick vi Orange Box. Överraskande nog så har Team Fortress II tagit ett skarpt grepp om oss alla. Fruktansvärt roande.

Har uppdaterat min lilla eee med den nya eeebuntu. Funkar alldeles utmärkt, och rekommenderas varmt.

Sedan ett par dagar har jag dessutom börjat sticka. Fruktansvärt beroendeframkallande, och jag kommer antagligen att sätta upp lite mönster såsmåningom.

Är för trött. Adjö.

OK, det är en av de minst intressanta disskutionerna since ever, men jag tycker att det är intressant. Dessutom har en PS3 i hushållet gett lite perspektiv. Det har gjort mig till en bättre Nintendofangirl. Skumt? Jo. Vi har sedan tidigare haft en PS2, utan att verkligen skaffa riktiga spel till den, förutom ddr och singstar. Vi skaffade ett HarryP spel, men det höll inte speciellt länge. Det enda intrycket jag haft av Playstation under min barndom var att laddninsskärmarna i stort sett. En mer eller mindre traumatisk upplevelse. Gå in i ett rum, vänta i 10 sekunder. Inse att du gått in i fel rum….. Ger upp.

Wii har en blygsam laddningstid, och det är jag van vid och jag kan leva med att vänta en liten stund innan jag sätter igång spelet. Det passar mig utmärkt. PS spelen laddar fortfarande evigheter när man ska sätta igång spelet. Det tar tid att installera spelet (WTF!?) och det tar tid att vid varje miljöbyte. VIlket inte passar mig speciellt bra. Jag vill bara spela ett effing spel.

Grafiken på PS3’an är utmärkt. Fantastisk. Men JAG BRYR MIG INTE. Det är helt ointressant för mig. Som nämnt ovan, spelupplevelsen och kvaliten på grafiken har ingenting med varandra att göra. Ett av de vackraste spelen jag någonsin spelat är Majoras Mask. Inte för att det är sådan strålande grafik, utan för att det är ett helt fantastiskt spel. För att det får mig att se förbi att det endast är 64 bitar, och inte next-gen.

Ska jag prata om kontrollerna? JA! :D Personligen är jag av åsikten att Gamecube kontrollen är den bästa hittills. Wii-kontrollerna är roliga, men man kan inte slå den helt ergonomiska lilla färgranna upplevelsen som är GC. Det största problemet som jag har med PS kontrollerna är att alla knappar är exakt likadana. Inte de som är precis brevid varandra förstås. Så fåniga. Jag kan för övrigt nämna att kontrollen vibrerar så mycket när man spelar LBP att man får anledning att undra om de inte försöker använda sig av mer eller mindre ifrågsättbara metoder för att öka på spelets populäritet.

Nej, jag ska vara snäll mot Sony, trots att de är onda (far hade enorma problem med att vi köpte en PS3), de har förlorat sjukt mycket pengar på den här konsolen medans Nintendo badar i pengarna de har dragit in från de ”vanliga” människorna istället för att bara satsa på de som kallar sig hardcore. Numera inser jag att de som klagar över det behöver skaffa sig ett nya intressen. Har börjat lugna ner mig när det gäller konsolkriget, och jag kan tänka mig att lägga ner pengar på spel från Valve och ICO (hoppas att de slänger ihop något inom snart), men min värld är fortfarande indelat i Nintendo och de Andra, gott och ont, vi mot dem.

Liten fotnot eller nått. Prövade Home i förrgår innan det slutade fungera och spotta fram felmedelanden istället för att logga in mig. Jag stängde av konsolen ca 20 minuter senare osäker på om det var helt oartigt att vilja kasta saker på alla som överväger att logga in en andra gång. Helt jävla hopplöst. Demografin är slutar aldrig roa mig. Det är BARA killar. Och alla har precis samma kläder och samma frisyr och muskelmassa. Som en sorts mardröm egentligen. Speciellt när man inser att de är där för att de vill prata med tjejer, dessa mytiska varelser. Om jag loggar in en gång till så är det för att bete mig så störande som möjligt. SERIÖST. Jag såg ungefär två tjejer när jag var online mot ungefär 150 killar.

Nej, nu ska jag sluta klaga per meter och fortsätta spela A Link to the Past. (<—-Made of Awesome!!)